deliciousringo

Precis som alla inlägg här börjar jag med att jag fortfarande inte riktigt kommit underfund med varför jag, lilla obetydliga jag, skaffade en blogg och väntade sig att någon skulle intresseras av den. En bland alla. Det är inget speciellt med det. Men just nu kändes det som att jag verkligen ville skriva av mej. Och då förvandlades plötsligt en meningslös blogg till något att ta ut känslor på.. Nästan som en såndär vän man kan berätta allt för, fast ändå inte.

I alla fall så har jag börjat trean nu. Till sist.. Efter vad som kännts som en evighet som bara flugit förbi. Jag skolkar mer än någonsin och det känns som att ju längre livet går, deso mer börjar jag missköta mej. Det ger mej faktiskt skuldkänslor, men ändå gör jag ingenting åt det. Ändå fortsätter jag och blir bara värre och värre. Pressen som jag tidigare inte visste fanns där blev någonstans för stor. Handlingsförlamad. Jag tror det är ett passande ord..
Men förra veckan hände något intressant. På onsdagen.. Jag hade just haft terminens första baslektion. Nästan enda tillfället på hela veckan jag känner mej riktigt lycklig. Då och på japanskalektionerna. Det ösregnade ute och jag hade valet att antingen gå till pax, ta en varm kopp te med mängder av socker och träffa lina eller gömma mej i linnegallerian tills bussen gick. Jag valde att gömma mej för regnet i gallerian. Tanken på de vita sittplatserna utanför monki var allt för lockande. Men när jag kom dit satt det redan en kille där. Vad kan han ha varit..? 25 kanske.. Inte mer än det.
Men jag bestämde mej för att sätta mej där ändå. Han jobbade för telenor, så om jag inte dragit fram min iPhone hade han förmodligen försökt sälja ett abonnemang eller mobil till mej.
Jag är inte den personen som gärna pratar med andra människor. Jag är tillbakadragen och väldigt osocial, och det är inte lätt att få kontakt med mej. Den här killen var motsatsen. Det kanske man måste vara om man har ett sånt jobb som att försöka packa på folk erbjudanden. Han var frammåt och öppen, och började prata med mej. Då har man ju inte så mycket annat val än att svara, även om jag just då kände att jag bara ville trycka in högtalarna i öronen och försvinna till den underbara musikens värld. Jag fick anstränga mej för att komma på saker att säga tillbaka. Jag är inte van vid sånt.
Vi pratade mycket om teknik och fördelar och nackdelar med appleprodukter. Jag sa att jag inte gillade Macdatorer, men att jag gillade sånt som min iPod och min iPhone. Eftersom han hade lite annorlunda åsikter och var insatt i det så hade han mycket att prata om, och jag gav mina åsikter och tankar på det jag visste och kunde. Det var ritkigt trevligt faktiskt.
Han frågade också vad jag gick i för skola och hur det var och sånt. Då kom vi in på just det här med för mycket skolk och att inte göra läxorna. Han berättade att när han gick i skolan var han den stökigaste. Den som alltid ställde till med problem och den som alltid fick sitta i möten för att han förstörde för både sig själv och andra. Och han ångrade det. Han ångrade att han inte tagit vara på tiden. Han berättade också att när han gick i trean så kom han att inse en sak. Det fanns ingen mening med att vara i skolan alls om man faktiskt inte pluggade. Och det stämmer ju. Han sa att han började plugga på lektionerna och han satt kvar i skolan efter att de slutat och kämpade på ordentligt. Han höjde sina betyg i nästan alla ämnen. Och när han berättade det.. Jag blev faktiskt imponerad.. Både av att han berättar sånt för en total främling, och för att hans ord gick rakt in. Jag har tänkt på det jätteofta sen dess och han gjorde verkligen intryck på mej. Just dom där orden "Det finns ingen mening med att vara där om man inte tar vara på tiden och pluggar." Dom orden satte sig fast i mitt huvud.
Det är tack vare honom jag började göra endel läxor och tack vare honom jag kom i tid till skolan i fredags. Det känns som att jag är skyldig honom något för vad han fick mej att inse... Men eftersom jag inte vet vem han är eller ens vad han hette kommer jag aldrig kunna göra något annat än att bara vara tacksam för att jag fick chansen att prata med honom. (: